Hon kom, hon såg....

Jo där satt jag, helt försjunken i en bunt med fädernas gamla brev, på tvären i en gammal nedsutten fåtölj, med högar av papper runtomkring mig på bord, golv o stolar.
Trodde nära nog att det spökade när jag tittade upp o fick se denna vackraste av de vackra stå där leende framför mig.
"Dörren stod vidöppen", sa hon. "Jag ropade hallå. Hörde du mig inte"?
"Neej"....
Öronen hade jag tydligen stängt av, men inte mina ögon. Hon var om möjligt ännu vackrare idag. I tunn sommarklänning stod hon där o bara log mot mig.
"Vad gör du", frågade hon.
"Jag rensar", svarade jag och slängde breven ifrån mig och vecklade ut min kropp som stelnat till i den obekväma fåtöljen.
"Kommer du för att hämta katterna", fortsatte jag dumt.
"Nej, det blir jobbigt med två katter i en lägenhet. Jag har ringt några gånger för att säga det, men du är ju aldrig hemma o svarar, så nu tog jag en rövare och åkte hit när jag ändå var i närheten".
Där ser man. Sitter man vid en telefon o väntar så ringer den inte, och drar man ur jacket så ringer den ju inte då heller förstås...hmmm
Men nu var hon här och jag kom till sans och började berätta om mitt påbörjade projekt med att rensa bort förfädernas bråte.
Hon tittade sig omkring på de från mattor frilagda golven o de avklädda ytorna där bara dammet fanns kvar.
"Men du har väl inte kastat grejerna"?
Jag tog med henne upp på övervåningen o visade "glas- o porslinsrummet".
"Du är ju galen, så mycket fiiiint!!! Och där har du ju de gulliga kaffekopparna med rosor! Åhhh"!!!
"Du får dom om du vill", sa jag o i nästa stund fanns hennes armar kring mig o jag tänkte att nu så dör jag.