Förvirrad

Frågan är om jag har blivit av med kattpojkarna eller inte.
Hon har just rest, men katterna är kvar. Ville "fundera lite", sa hon, men sa inte hur länge.
Fattar inte hur försagd jag blev inför denna dam. Känner mig alldeles förvirrad.
Hade nästan gett upp hoppet om att hon skulle komma och så när glömt bort alltihop, när en rostig gammal bil körde fram till mitt hus. Ur detta anskrämliga fordon steg en fullkomlig uppenbarelse; så jävla vacker. Och där stod jag med en röjsåg, svettig o skitig o kände mig plötsligt stum o dum o ful o fel.
När hon så småningom fick se kattpojkarna och sa att de var "jättefina" tror jag att jag sa "Tack detsamma", men jag är inte säker på om jag bara tänkte så.
Men jag vet att jag sa att jag sett henne tidigare, men inte kunde placera henne, och givetvis sa hon att hon inte kunde minnas att hon sett mig nån gång. Vad inbillade jag mig.
Jag bjöd på kaffe o förbannade mig själv för att jag inte hade nåt kaffebröd. Hade ju knappast trott att kattköpare var så jävla vackra.
"Gulliga kaffekoppar", sa hon när jag satte fram morsans gamla porslinskoppar med rosor på. Fan, tänkte jag nu tror hon säkert att jag är bög. Lika bra att jag inte förrän nyss kom på att det faktiskt fanns ett paket Ballerinakex i skåpet. Rosenporslin o Ballerinakex, bevare mig väl!
När hon hade åkt kom jag på att jag inte ens visste vad hon hette. Hon sa säkert det då när hon hälsade i hand vid vårt möte ute på gårdsplanen, men då var jag redan förvandlad till en selektivt hörande, stammande, handsvettig förvirrad gosse.
Men förresten, jag har ju hennes telefonnummer i annonsen. Måste kolla i telefonkatalogen vad ägaren till detta nummer kan tänkas heta.
Ett ögonblick!
Hon heter S. och bor i lägenhet vad jag kan utröna av gatuadressen.
Inte sätter jag in nån ny "Katter bortskänkes" i tidningen inte. Hon sa ju att hon skulle tänka på saken o höra av sig igen.
Jag har bestämt mig för att kalla henne för A.