Skrattar bäst som skrattar sist.

Den stora murriga övermöblerade salen, hade förvandlats till ett vitt hav. Alla fönster var befriade från dammiga gardiner och tynande växter och släppte nu in ett ljus som nog aldrig anats i detta hus. Rummet kändes med ett så otroligt mycket större och framförallt fritt. Fritt från onödigheter och påminnelser.
Ljuset föll in från tre väderstreck när jag vaknade i ett hörn av salen tidigt på midsommaraftonens morgon.
Mitt i det tomma rummet tronade mitt staffli.
Jag hade burit högar med gamla målningar, som påminde om det som varit, ut till rishögen, men behöll den gigantiska parafrasen på "Skriet" som jag spikade upp på en av de tomma väggarna.
Hur skulle jag kunna låta bli att måla nu i denna min nya frihet och glädje.
Här fanns inte längre nån gubbe som hånade mig för mitt målande.
Han som ville att jag skulle ta över jordbruket och nära nog fick mig att göra det, vilade sen två år tillbaka under jord, och frågan är om han inte hamnat ännu längre ner i det glödande innandömet.
Han som sa: "Ska han komma nära nåt fruntimmer nån gång, så måste det nog komma ett o våldta honom. Hehehe"
Han som sa: " Han vill inte arbeta, han tror han är en sån där konstnär. Hehehe"
Han som sa: " Han är inte likt mig. Han är nog som mor sin o vill ha karl. Hehehe"
Han som alltid själv tyckte att han var så rolig och skrattade åt sig själv.
Han som dog i en kvinnas famn. Den famn som inte var min mors.
Nu hade mina färgtuber varit torra sen länge och det var äntligen dags att köpa nya.
Nya dukar, nya färger, nya penslar.
Nytt liv, måhända.