Inför midsommar

Om jag inte mitt i den ljuveliga kramen hade kommit på att jag inte har nåt representabelt sovrum så hade jag nog slängt henne över axeln o fullföljt det hela min kropp o min själ så innerligt ville.
Kanske tur det, för det hade nog verkat alltför desperat, och troligen fått fel effekt. Men precis i det ögonblicket jag nära nog kysste henne, dök den inre bilden av mitt pojkrum upp, med 80centimeters bred säng o inramade diplom o gamla teckningar på väggarna. Och tanken på morsans o farsans dubbelsäng som fanns inom en av de andra dörrarna fick min kropp att svalna än mer. Fan att jag inte hade hunnit rensa sovrummen.
Vi återgick till porslinet som om ingenting hade hänt o det hade det kanske inte heller.
Hon packade in koppar, fat o assietter i tidningspapper och stoppade varligt ner i en kasse.
"Vad gör du i midsommar?" frågade hon, och plötsligt hade jag bjudit henne hit och hon tackade ja o jag fick ytterligare en kram o när hon hade åkt så blev det fart på gubben. Här fanns inte längre tid till nåt brevläsande.
Idag ska jag tömma lillstugan hos C o flytta in på riktigt i mitt stora hus.
I morgon är det midsommarafton och jag är inte förvirrad. Bara glad.

Hon kom, hon såg....

Jo där satt jag, helt försjunken i en bunt med fädernas gamla brev, på tvären i en gammal nedsutten fåtölj, med högar av papper runtomkring mig på bord, golv o stolar.
Trodde nära nog att det spökade när jag tittade upp o fick se denna vackraste av de vackra stå där leende framför mig.
"Dörren stod vidöppen", sa hon. "Jag ropade hallå. Hörde du mig inte"?
"Neej"....
Öronen hade jag tydligen stängt av, men inte mina ögon. Hon var om möjligt ännu vackrare idag. I tunn sommarklänning stod hon där o bara log mot mig.
"Vad gör du", frågade hon.
"Jag rensar", svarade jag och slängde breven ifrån mig och vecklade ut min kropp som stelnat till i den obekväma fåtöljen.
"Kommer du för att hämta katterna", fortsatte jag dumt.
"Nej, det blir jobbigt med två katter i en lägenhet. Jag har ringt några gånger för att säga det, men du är ju aldrig hemma o svarar, så nu tog jag en rövare och åkte hit när jag ändå var i närheten".
Där ser man. Sitter man vid en telefon o väntar så ringer den inte, och drar man ur jacket så ringer den ju inte då heller förstås...hmmm
Men nu var hon här och jag kom till sans och började berätta om mitt påbörjade projekt med att rensa bort förfädernas bråte.
Hon tittade sig omkring på de från mattor frilagda golven o de avklädda ytorna där bara dammet fanns kvar.
"Men du har väl inte kastat grejerna"?
Jag tog med henne upp på övervåningen o visade "glas- o porslinsrummet".
"Du är ju galen, så mycket fiiiint!!! Och där har du ju de gulliga kaffekopparna med rosor! Åhhh"!!!
"Du får dom om du vill", sa jag o i nästa stund fanns hennes armar kring mig o jag tänkte att nu så dör jag.

Upprensning

Jag kom av mig med mitt skrivande, drog ur telefonjacket och förvirringen skingrades efterhand i min fortsätta iver med motorsågen.
Nu har jag varken flaggstång eller syrenberså. Den fula ölandstokhäcken, ett o annat träd o flera buskridåer åkte med av bara farten.
Så befriande! Somligt blev ved o resten la jag i en stor rishög som jag bestämde mig för att elda upp senare vid lämpligt tillfälle.
Äntligen efter all den tid som gått har jag förstått att det här huset o marken runtomkring nu är i min ägo och att jag faktiskt kan göra i stort sett vad jag vill med med detta.
Jag förnimmer en frihetskänsla jag knappast kännt förut. Jag behöver ju inte ens stanna kvar här längre.
Huset är stort o överfyllt av flera generationers möblemang o prylar. Mina egna grejer står fortfarande kvar i lillstugan hos C.
Kvävs av känslan att gå omkring i ett levande museum. I fartvinden efter den yttre uppröjningen har jag påbörjat den stora upprensningen inomhus.
Gamla kläder. Fy fan! Vad gör man med sånt? Tippen? Rishögen?
Har börjat sortera. Tömde ett rum på övervåningen dit jag sedan burit in högvis med kläder, buntar med lakan o dukar o mattor o allt vad det är. Tyg, tyg, tyg.... Behöver inte ha kvar nåt av det. Äckligt mycket.
Fortsatte att bära in glas o porslin i ett annat rum. Rosenporslin o mängder av annat jag aldrig kommer att använda. Köksskåpen är tömda på allt förutom det jag tror mig behöva.
Sen började jag rota i lådor o skåp, bland papper o brev o det skulle jag aldrig ha gjort för då blev jag sittande, läsande och glömde både tid o rum.
Det var då hon dök upp igen.

Motorsågsmassaker

Jo jag fick våfflor, med grädde o hjortronsylt och blev grundligt intervjuad om än det ena , än det andra. De är lite smått nyfikna gamlingarna i närmsta huset. Nyfikna, men på ett snällt och omtänksamt sätt.
Visste att frågan " Vem var det som var hos dig i förgår?", skulle komma ungefär vid påtåren.
Berättade att jag hade spekulant på kattungarna och jo de hade sett min annons, men jag brydde mig inte om att förklara turerna kring det.
-Och vad hette hon då?
När gubben fick höra hennes namn så sa han, - Jaså det var en av dom.... det är granna fruntimmer det.
Det fanns alltså fler.
Gubben har öga för kvinnor det vet jag, men inte på det viset min farsgubbe hade. Den här gubben har, vilket jag iallafall vill tro, varit sin gumma trogen genom åren. De har så långt jag kan minnas, alltid varit så kärleksfulla mot varandra.
Och gumman behövde inte truga mig beträffande våfflorna. Tappade snart räkningen på hur många jag fick i mig. Måste ha varit utsvulten fast jag inte märkt det själv.
När jag skulle gå hem sa gubben till mig att han" hoppades hon skulle komma tillbaka o stanna för gott". Inte mig emot. Fast det sa jag inte.
-Skulle bli nåt att kika på det, du.... hehe...men hon hade allt en eländig bil, sa gubben, o myste gott och blinkade mot mig.
Sov som en stock inatt och blev väckt vid niotiden av C som i telefonen meddelade mig att "det är Sveriges nationaldag idag" och att jag "borde hissa flaggan". Kan hon ju drömma om. Så länge morsan levde hissade även jag flaggan, men bara därför att hon ville ha det så. C är inte min morsa o här ska inte hissas nån flagga mer.
Blev så förbannad så jag gick ut i bara kallingarna och drog igång motorsågen.
Det finns ingen flaggstång på min gård längre. Men en hög med vitmålad ved i skjulet det finns det.

Sork o våfflor på menyn.

Inte har jag sovit o inte har jag ätit o inte har jag gjort nåt vettigt. Klarade inte ens att skriva igår. Då o då har jag försökt ta mig i kragen o sagt högt till mig själv - "Hon skulle ju bara kolla katterna, hon ville ju egentligen ha en rödvitsvart, o inte alls två grårandiga, henne ser jag knappast mer...."
Men förvirringen sitter i. Hon var ju så satans vacker.
Och telefonen var som död igår, men själv kände jag mig osedvanligt levande.
För en stund sen ringde de närmsta grannarna o frågade om jag hade lust o komma dit på kaffe o våfflor ikväll. Tackade i hastigheten ja och nu får det väl bli så. Kan ju inte fortsätta sitta här och vakta telefonen.
Katterna går ut o in o kattan har tydligen bestämt sig för att lära sina söner att bli självförsörjande. Sorkjaktslektion pågår i syrenbersån. Jag har blivit tilldelad ett jaktbyte, serverad på köksmattan. Hon tyckte väl att jag började se tärd ut, men jag vill nog hellre ha våfflor.

Förvirrad

Frågan är om jag har blivit av med kattpojkarna eller inte.
Hon har just rest, men katterna är kvar. Ville "fundera lite", sa hon, men sa inte hur länge.
Fattar inte hur försagd jag blev inför denna dam. Känner mig alldeles förvirrad.
Hade nästan gett upp hoppet om att hon skulle komma och så när glömt bort alltihop, när en rostig gammal bil körde fram till mitt hus. Ur detta anskrämliga fordon steg en fullkomlig uppenbarelse; så jävla vacker. Och där stod jag med en röjsåg, svettig o skitig o kände mig plötsligt stum o dum o ful o fel.
När hon så småningom fick se kattpojkarna och sa att de var "jättefina" tror jag att jag sa "Tack detsamma", men jag är inte säker på om jag bara tänkte så.
Men jag vet att jag sa att jag sett henne tidigare, men inte kunde placera henne, och givetvis sa hon att hon inte kunde minnas att hon sett mig nån gång. Vad inbillade jag mig.
Jag bjöd på kaffe o förbannade mig själv för att jag inte hade nåt kaffebröd. Hade ju knappast trott att kattköpare var så jävla vackra.
"Gulliga kaffekoppar", sa hon när jag satte fram morsans gamla porslinskoppar med rosor på. Fan, tänkte jag nu tror hon säkert att jag är bög. Lika bra att jag inte förrän nyss kom på att det faktiskt fanns ett paket Ballerinakex i skåpet. Rosenporslin o Ballerinakex, bevare mig väl!
När hon hade åkt kom jag på att jag inte ens visste vad hon hette. Hon sa säkert det då när hon hälsade i hand vid vårt möte ute på gårdsplanen, men då var jag redan förvandlad till en selektivt hörande, stammande, handsvettig förvirrad gosse.
Men förresten, jag har ju hennes telefonnummer i annonsen. Måste kolla i telefonkatalogen vad ägaren till detta nummer kan tänkas heta.
Ett ögonblick!
Hon heter S. och bor i lägenhet vad jag kan utröna av gatuadressen.
Inte sätter jag in nån ny "Katter bortskänkes" i tidningen inte. Hon sa ju att hon skulle tänka på saken o höra av sig igen.
Jag har bestämt mig för att kalla henne för A.

Kontaktsvårigheter

Telefonen var tyst hela e.m o kvällen igår o nog tyckte jag att det borde finnas nån kattungesugen därute i tidningens spridningsområde. Fick för mig att det blivit något fel i annonsen o kollade den igen sent igår kväll. Fel o fel. Nu vet jag varför ingen nått mig. Hade skrivit mitt mobilnummer och då kunde jag ju lika gärna ha bett folk kontakta mig medelst djungeltrumma, eftersom här inte finns tillstymmelse till mottagning. Två skyhöga master ser jag från mitt hus, men de har troligen någon annan, för mig okänd funktion. Måste åka nära nog in till stan för att kunna använda min mobil.
Har varit in dit en sväng nu på förmiddagen för att proviantera och kunde inte låta bli att dröja mig kvar extra länge för att ge de kattsugna en chans, så jag satte mig en stund i solen på en bänk utan resultat och längtade tämligen snart hem och bestämde mig för att ringa in ny annons på måndag och denna gång ange mitt hederliga fasta telefonnummer.
Bläddrade vid hemkomsten i dagens tidning och hittade en annons under djur där någon inom mitt riktnummerområde ville köpa en katt. Jag vill ju helst att kattpojkarna slipper skiljas åt, men tänkte att jag kanske skulle kunna övertala denna person att ta båda.
Nej hon ville bara ha en och helst en rödvitsvart och det kan jag tyvärr inte tillgodose. Men jag försökte med att; " det har ju alla nu och grårandiga är mycket orginellare och nära nog på utdöende och helst ska man ha två för då blir de så lugna och trevliga och inte kostar de något heller och....."
Sen frågade hon var jag bodde o om jag är hemma i morgon för hon skulle nog kunna tänka sig att titta på dom iallafall.
Nu gäller det att se till att de överhuvudtaget visar sig , och helst inte slåss när hon kommer.

Ring, ring

Annonsen är inne i tidningen idag; "Bortskänkes, två grårandiga, rumsrena kattpojkar....."
Det verkar som om de märker att något är på färde, för de har varit sjövilda nu på morgonen o när jag släppte ut dem slogs de så testarna rök. Kattan bara fräser mot dem o blänger på mig. Just nu ser jag inte röken av nån av dem.
Det har ringt två gånger men inget av de samtalen har precis handlat om katter.
Först en av alla dessa jäkla telefonförsäljare som den här gången skulle bjuda mig på en gratis par provkalsonger.Så andfått o läspande som denna kvinna framförde sitt budskap, skulle man kunna tro att hon bara fejkade, att hon egentligen var en sån som tände på att ringa till en ensam karlstackare o prata kalsonger...... neej, det finns väl inga såna kvinnor, eller? Jag tackade nej o lade på luren.
Det andra samtalet kom från en av grannstugorna. Det var C som tyckte att vi skulle träffas o prata igenom ett o annat, men jag sa att jag för min del pratat klart och är klar med både det ena o det andra när det gäller henne. Kan endast sträcka mig till att ploga undan snön utanför hennes stugor, eftersom jag ju gör det åt de andra i grannskapet.Vid den här årstiden behöver jag ju inte ens göra det.
Det är inte utan orsak jag här kallar henne C. Helst skulle jag vilja kalla henne Ö.