Jag lever

Det går trögt med bokskrivandet, men livet fortgår i märkliga kringelkrokar.
Saknar faktiskt det här med bloggen. Det var den som gav mig skrivlust och livskraft.

Det räcker nu

Här överträffar verkligheten dikten, många gånger om, dag efter dag och jag har bestämt mig för att sluta blogga.
Kan Mamselamsen så kan väl Skriet. Vad hon har för sig nu, utan sin mäkta populära blogg, har jag ingen aning om, men nog tror jag att hon har grejer på gång.
Det har jag också.
Det blir ingen blogg.
Det blir en bok.
TACK till Mamselamsen, Stellapolaris, Gagga, Lintin och Tutte, vilka har läst o kommenterat hos mig! OchTACK även till alla andra anonyma, som tydligen har min blogg på sina favoritlistor, för jag har till min förvåning legat på Nyligens Topp-50-lista, nånstans runt mitten, en tid.
OchTACK till min morsa där nere i mullen, och TACK till farsgubben därnere i elden, och TACK till C däruppe i byn, och TACK till A långtbortistan, för alla bedrövligheter ni fått mig till och som gett mig stoff till denna blogg som jag nu bearbetar och finslipar och förvandlar till en bok.
Och blir den nu inte tryckt på förlag, så ska jag som den gamle munk jag är, handskriva ett antal ex o klämma ner i deras gravar, respektive brevlådor.
Och omslagen ska fan i mig vara handmålade av Skriet himself.

Om ni vill, så får ni alltså läsa fortsättningen, men inte här.

Tills dess: allt gott!

Med vänliga, tacksamma hälsningar
från
Skriet
självgående man med tre katter
i Affaskogen

Att komplettera en servis

Inte har A försvunnit ur mitt sinne. Nej, ack nej, men hon lyser, liksom solen, för det mesta med sin frånvaro.
Trodde mig i ett ögonblick ha kommit på ett lysande knep för att få henne att materialisera sig här i mitt hus. Jag hade nämligen hittat sockerskålen o gräddkannan som hörde till den rosenservis hon fått av mig, vid besöket före midsommar.
Packade, beräknande, med darrande hjärta o händer, in dem i det vackraste papper jag kunde hitta.
Först då, med som jag tyckte ett viktigt ärende, vågade jag slå hennes nummer.
Hon verkade inte alls förstå vem det var som ringde o jag började svamla om rosenkoppar, om midsommar o om katter o om....jag vet inte vad.
Borde väl ha insett, då, om inte förr, att det här inte var nåt att lägga ner varken energi eller känslor på.
Men visst var hon intresserad av fler delar till servisen, och visst kom hon plötsligt ihåg vem jag var o var jag bodde. Jajemensan! Hon nappade på mitt bete o skulle komma redan samma dag.
Här satt jag med två små röda paket med vita snören o kände mig både glad o dum och i min inre musikanläggning började Sven-Erik Magnusson sjunga; "Ett litet rött paket..."
Och här satt jag med två.
När hon kom, ångrade jag med ens att fjantat till det med papper o snören, för hon kom inte ensam.
Nej ur det gamla bilskrället kom två kvinnor och inte blev jag dubbelt så glad för det inte. Nej snarare skitbesviken. Hon hade tagit med sig en väninna, en grå liten mus som såg ut som en skugga vid hennes sida.
Inte ett ord om hur jag hade förvandlat mitt hus sen sist. Inte en blick på nåt annat än på mina löjliga paket. Tror inte ens att hon märkte att kattpojkarna kom in och strök sig mot hennes ben.
Men paketen slet hon upp. Någon kram som tack fick jag inte den här gången. Nej, hon tackade mig i hand och log sitt vackra leende som tyvärr kan få vad som helst att smälta.
De hade bråttom de två damerna. Nej nåt kaffe skulle de inte hinna dricka. A packade nogsamt in porslinet igen och vips så var jag ännu mer ensam än förut.
Serveringskannan som också hör till rosenservisen nämnde jag aldrig. Den fick stå kvar i ett skåp, som eventuell orsak till ett nytt telefonsamtal. Nu visste jag ju hur man kunde få henne hit.
Förnedringen var just påbörjad.

Shoppat lite

Det blir allt svårare att skriva här, eftersom det runt omkring mig blir rörigare än jag någonsin kunnat ana.
Från början tänkte jag ju skriva varje dag. Mest för min egen skull, för att få lite ordning i mina snurriga tankar. Det var ju trots allt tämligen stillsamt, om än tråkigt, i mitt liv just då.
Märker ju att en o annan läser mina rader och förstår att jag inte längre bara skriver för mig själv. Lite hämmad känner jag mig nog på grund av detta, men vad fan; har man börjat lämna ut sig så är det väl bara att fortsätta.
En enkel liten annons om en katt, satte mig ombord på en farkost jag knappast själv kan styra.
Vi får se varthän det barkar.
Kattpojkarna har vuxit till sig under tiden och får lov att stanna kvar. Deras moder och jag är helt överens om den saken nu.
Trevligt för en ensam halvgubbe att ha lite sällskap om inte annat.
För nån A lär det inte bli i detta hus. Hon kom ju inte, trots att hon lovade.
Men fart på gubben hade hon fått och efter en bedrövlig första natt, nära nog utan sömn i den breda sängen, i den stora, bländande vita salen, började jag bakfull, besviken och rastlös röja ur kammaren inom köket.
Det som i hela mitt liv, sen slutet av 50-talet, varit TV-rum, skulle nu bli mitt nya sovrum. Rösterna, musiken, skriken och skratten, ur det som nu är TV-historia, liksom åratals av flitigt inomhusrökande, satt kvar i tapeterna. Det var nästan så jag kunde höra Lennart Hylands självgoda farsgubbeliknande:"Hahaha", och t.o.m Staffan Westerbergs försiktiga röst undra: "Har du månne gått vilse i pannkakan", under tiden som jag rev ner lager av gamla illaluktande tapeter.
Här räckte det inte med att måla över med vitt. Nej, ner o ut och bort skulle skiten.
Den gamla rishögen började likna en evig eld, som generöst matades med gamla trasor o annat eldningsbart. Gladde mig åt det myckna regnandet som förhindrade eldningsförbud från myndigheterna.
Bestämde mig för att även den gamla klumpTV:n, tillsammans med nedsuttna soffor o fåtöljer, sängarna från övervåningen och t.o.m. den breda sängen jag fraktat ner från lillstugan hos C, var färdiga för soptippen.
Åkte således in till stan för att bli av med det gamla o köpte en ny säng, nytt täcke, nya kuddar, ett par omgångar lakan o sånt, samt en ny plattTV. Köpte tapeter o takfärg o en uppsättning acrylfärger av finaste märke, 10 stycken stora uppspända dukar och en bukett penslar. Köpte faktiskt även gardiner till mitt nya sovrum. Inte speciellt skönt eller tryggt att sova inför öppen ridå, märkte jag efter en tid i den gardinlösa salen. Hyrde dessutom en maskin för att slipa de gamla golven i både kammare, sal o kök.
När mitt sovrum stod klart, fick jag, som jag trodde, en lysande idé.

Skrattar bäst som skrattar sist.

Den stora murriga övermöblerade salen, hade förvandlats till ett vitt hav. Alla fönster var befriade från dammiga gardiner och tynande växter och släppte nu in ett ljus som nog aldrig anats i detta hus. Rummet kändes med ett så otroligt mycket större och framförallt fritt. Fritt från onödigheter och påminnelser.
Ljuset föll in från tre väderstreck när jag vaknade i ett hörn av salen tidigt på midsommaraftonens morgon.
Mitt i det tomma rummet tronade mitt staffli.
Jag hade burit högar med gamla målningar, som påminde om det som varit, ut till rishögen, men behöll den gigantiska parafrasen på "Skriet" som jag spikade upp på en av de tomma väggarna.
Hur skulle jag kunna låta bli att måla nu i denna min nya frihet och glädje.
Här fanns inte längre nån gubbe som hånade mig för mitt målande.
Han som ville att jag skulle ta över jordbruket och nära nog fick mig att göra det, vilade sen två år tillbaka under jord, och frågan är om han inte hamnat ännu längre ner i det glödande innandömet.
Han som sa: "Ska han komma nära nåt fruntimmer nån gång, så måste det nog komma ett o våldta honom. Hehehe"
Han som sa: " Han vill inte arbeta, han tror han är en sån där konstnär. Hehehe"
Han som sa: " Han är inte likt mig. Han är nog som mor sin o vill ha karl. Hehehe"
Han som alltid själv tyckte att han var så rolig och skrattade åt sig själv.
Han som dog i en kvinnas famn. Den famn som inte var min mors.
Nu hade mina färgtuber varit torra sen länge och det var äntligen dags att köpa nya.
Nya dukar, nya färger, nya penslar.
Nytt liv, måhända.

Flytten

C. blev förvånad och efterhand allt mer upprörd, när jag körde in på hennes gård med traktor o storkärran. Betalat hyran har jag gjort punktligt även under den tid jag inte ens satt min fot i den lilla stugan, så C. hade inget att klaga på i den vägen. Men jag hade inte varit inne i lillstugan på mycket länge, och det enda jag tidigare tagit med därifrån av mitt bohag, var i stort sett bara datorn och mina kläder.
Nu hade den dagen kommit då jag skulle tömma stugan som jag hyrt i så många år och flytta in i mitt eget hus. Äntligen dags att säga upp hyresavtalet och jag frågade hur lång uppsägningstiden var. Det var då hon blev riktigt arg.
"Och vart ska du flytta då"? fräste hon.
"Hem", sa jag och fortsatte kånka grejer upp på kärran.
"Vi har inga avtal du o jag" , skrek hon och gick in till sig.
Ut kom istället R, hennes man som tydligen var hemma ett tag igen. Han såg desto gladare ut o erbjöd sig genast att hjälpa till med flytten. Känner fortfarande skam inför R som jag nu förstår vet ALLT, men det verkar inte som om det rör honom särskilt mycket. Han har kanske också ett liv vid sidan om , nån annanstans.
Vi körde några lass och R följde med mig in i mitt hus och fick se vad jag gjort med den stora salen, dit vi bar in allt mitt pick o pack.
"Flott", sa han o flinade.
Gudskelov att han inte såg den stora målningen där C figurerar naken. Den fanns med i flyttlasset, men förpassades till rishögen direkt när han traskat åter upp till sitt.
Hon brann bra där på bålet som jag tände på midsommarafton. Inget regn i världen rådde på den reningseld som då brann i min hage. Ris och trasor, ditt o datt, generationers utgådda skor och som kronan på verket, den stora målningen som var det yttersta beviset på mina förspillda vilsegångna år.
Regnet förmådde inte släcka elden men dolde tårarna som rann utmed mina kinder. Äntligen kunde jag gråta.
Jag drack mig full och grät över över både det ena och det andra. Mest över att min midsommargäst aldrig dök upp.

Inför midsommar

Om jag inte mitt i den ljuveliga kramen hade kommit på att jag inte har nåt representabelt sovrum så hade jag nog slängt henne över axeln o fullföljt det hela min kropp o min själ så innerligt ville.
Kanske tur det, för det hade nog verkat alltför desperat, och troligen fått fel effekt. Men precis i det ögonblicket jag nära nog kysste henne, dök den inre bilden av mitt pojkrum upp, med 80centimeters bred säng o inramade diplom o gamla teckningar på väggarna. Och tanken på morsans o farsans dubbelsäng som fanns inom en av de andra dörrarna fick min kropp att svalna än mer. Fan att jag inte hade hunnit rensa sovrummen.
Vi återgick till porslinet som om ingenting hade hänt o det hade det kanske inte heller.
Hon packade in koppar, fat o assietter i tidningspapper och stoppade varligt ner i en kasse.
"Vad gör du i midsommar?" frågade hon, och plötsligt hade jag bjudit henne hit och hon tackade ja o jag fick ytterligare en kram o när hon hade åkt så blev det fart på gubben. Här fanns inte längre tid till nåt brevläsande.
Idag ska jag tömma lillstugan hos C o flytta in på riktigt i mitt stora hus.
I morgon är det midsommarafton och jag är inte förvirrad. Bara glad.