Jag lever

Det går trögt med bokskrivandet, men livet fortgår i märkliga kringelkrokar.
Saknar faktiskt det här med bloggen. Det var den som gav mig skrivlust och livskraft.

Det räcker nu

Här överträffar verkligheten dikten, många gånger om, dag efter dag och jag har bestämt mig för att sluta blogga.
Kan Mamselamsen så kan väl Skriet. Vad hon har för sig nu, utan sin mäkta populära blogg, har jag ingen aning om, men nog tror jag att hon har grejer på gång.
Det har jag också.
Det blir ingen blogg.
Det blir en bok.
TACK till Mamselamsen, Stellapolaris, Gagga, Lintin och Tutte, vilka har läst o kommenterat hos mig! OchTACK även till alla andra anonyma, som tydligen har min blogg på sina favoritlistor, för jag har till min förvåning legat på Nyligens Topp-50-lista, nånstans runt mitten, en tid.
OchTACK till min morsa där nere i mullen, och TACK till farsgubben därnere i elden, och TACK till C däruppe i byn, och TACK till A långtbortistan, för alla bedrövligheter ni fått mig till och som gett mig stoff till denna blogg som jag nu bearbetar och finslipar och förvandlar till en bok.
Och blir den nu inte tryckt på förlag, så ska jag som den gamle munk jag är, handskriva ett antal ex o klämma ner i deras gravar, respektive brevlådor.
Och omslagen ska fan i mig vara handmålade av Skriet himself.

Om ni vill, så får ni alltså läsa fortsättningen, men inte här.

Tills dess: allt gott!

Med vänliga, tacksamma hälsningar
från
Skriet
självgående man med tre katter
i Affaskogen

Att komplettera en servis

Inte har A försvunnit ur mitt sinne. Nej, ack nej, men hon lyser, liksom solen, för det mesta med sin frånvaro.
Trodde mig i ett ögonblick ha kommit på ett lysande knep för att få henne att materialisera sig här i mitt hus. Jag hade nämligen hittat sockerskålen o gräddkannan som hörde till den rosenservis hon fått av mig, vid besöket före midsommar.
Packade, beräknande, med darrande hjärta o händer, in dem i det vackraste papper jag kunde hitta.
Först då, med som jag tyckte ett viktigt ärende, vågade jag slå hennes nummer.
Hon verkade inte alls förstå vem det var som ringde o jag började svamla om rosenkoppar, om midsommar o om katter o om....jag vet inte vad.
Borde väl ha insett, då, om inte förr, att det här inte var nåt att lägga ner varken energi eller känslor på.
Men visst var hon intresserad av fler delar till servisen, och visst kom hon plötsligt ihåg vem jag var o var jag bodde. Jajemensan! Hon nappade på mitt bete o skulle komma redan samma dag.
Här satt jag med två små röda paket med vita snören o kände mig både glad o dum och i min inre musikanläggning började Sven-Erik Magnusson sjunga; "Ett litet rött paket..."
Och här satt jag med två.
När hon kom, ångrade jag med ens att fjantat till det med papper o snören, för hon kom inte ensam.
Nej ur det gamla bilskrället kom två kvinnor och inte blev jag dubbelt så glad för det inte. Nej snarare skitbesviken. Hon hade tagit med sig en väninna, en grå liten mus som såg ut som en skugga vid hennes sida.
Inte ett ord om hur jag hade förvandlat mitt hus sen sist. Inte en blick på nåt annat än på mina löjliga paket. Tror inte ens att hon märkte att kattpojkarna kom in och strök sig mot hennes ben.
Men paketen slet hon upp. Någon kram som tack fick jag inte den här gången. Nej, hon tackade mig i hand och log sitt vackra leende som tyvärr kan få vad som helst att smälta.
De hade bråttom de två damerna. Nej nåt kaffe skulle de inte hinna dricka. A packade nogsamt in porslinet igen och vips så var jag ännu mer ensam än förut.
Serveringskannan som också hör till rosenservisen nämnde jag aldrig. Den fick stå kvar i ett skåp, som eventuell orsak till ett nytt telefonsamtal. Nu visste jag ju hur man kunde få henne hit.
Förnedringen var just påbörjad.